Flera sidor per vecka av blöta märken från tårar under de åren då det kändes som att man alltid bråkade med alla. Mamma, pappa, brorsan, kompisar, klasskamrater, killar. Ingen som förstår och så jag som inte förstår någonting. All frustration som kommer ut i dagboken. JAG ÄR ARG. VARFÖR ÄR JAG JÄMT SÅ ARG? Önskar att jag hade kunnat säga åt tonårs-Meitalle att det rinner av med åren. Att man inte vill ta livet av sig regelbundet när man blir vuxen och hittar in till sig själv och sin person.